Det finns rätt mycket skrivet om Härjedalspipor och spelmän som jag inte ska upprepa utan hänvisar istället till Emma Gruts utmärkta bok ”Ol’ Jansas låtbok – stamplåtar, visor och andliga sånger för Härjedalspipa” , Gunnar Stenmarks hemsida www.harjedalspipan.se samt Erik J Bergströms bok ”Härjedalens spelmän och låtar”. Namnet Härjedalspipa är ganska nytt och myntades i samband med ett projekt ”Musik i Härjedalens skogar förr och nu” som Mats Berglund, Ale Möller, Greger Brändström och Lasse Sörlin arbetade med https://matsberglund.se/harjedalspipan/. I samband med detta började Oskar Olofsson (1919-1987) i Lillhärdal göra träpipor. Oskar var instrumentmakare och tillverkade pipor för projektet efter mätningar på äldre pipor gjorda av Jonas Jönsson (1864-1951) och inspelningar med Olof Jönsson (1867-1953) från Överberg i Härjedalen. Pipan hade 6 hål och saknade tumhål och var stämd i ”sväv” vilket är någonstans mellan dur och moll. Det finns ritningar av tre av Jonas Jönssons pipor i Emma Gruts bok ”Ol ’Jansas låtbok”.
Ovan ser ni två pipor som Oskar Olofsson gjort och som tillhör Erik Bergström. Den raka pipan är den vanligaste. Erik berättar att han bodde I Överberg 1955-1957 och umgicks då med en dotterson till Jonas Jönsson, och att han senare blev vän med Oskar. Den översta pipan är en kopia av en modell svarvad av Jonas Jönsson som Mia Olofsson i Sundsätt ägde.
Jag har hört att Oskar totalt gjorde c:a 200 pipor. Jag har också fått tag i en liten fin aiss-pipa gjord av honom, som är mycket välbevarad.
Den tredje piptypen som finns avritad i Emmas bok fann jag i Vemhån.
Förutom Gunnar Stenmark så var också Johannes Holmqvist hos Oskar Olofsson och lärde sig pipmakeri.
Den översta är Oskars och den nedersta Johannes.
Här ser man signaturerna också. Något som de äldre pipmakarna inte verkar använda tyvärr.
Jag har studerat några gamla pipor på Scenkonstmuséet. Den övre pipan är från Lillhärdal och är donerad 1904. Det är okänt vem som gjort men det finns en del intressanta detaljer. Många spelpipor verkar ha varit helt raka men spelpipan från Lillhärdal är lite bredare vid labiet. Det ser man också i en av de tre ritningarna av Jonas Jönssons pipor som finns. Det gör att man antagligen kan skära ut ett bättre labium. Fingerhålen är ganska stora, delvis är det väl nötning men jag tror att pipan var gjord på detta sätt. Jag tror att den var mycket spelbar. Den verkar älskad och det finns en spricka som är lagad med ett mässingsband. Den nedre pipan är från Ovanåker i Hälsingland och är donerad runt 1910 och man vet inte vem som har gjort den heller. Den är helt rak och har 7 hål vilket är lite ovanligare. Fingerhålen är betydligt mindre och är borrade snett uppåt, på samma sätt som Jonas Jönsson gjorde enligt ritningarna.
Jag undrar vad man behandlade träet med i de gamla piporna. När man granskar pipan från Lillhärdal ser det faktiskt ut som om det är flera lager färg, gråblått och röd-orange, vilket för tankarna lite till kurbitsmålning.